creationn

vem jag egentligen är, och jag är otroligt stolt. Det är som om jag suttit och uppfostrat mig själv, och blivit stolt över resultatet. Jag vet mina känslor, och jag vet vad jag kan och inte...
Känns också på något sätt bra att ingen förstår mig.. Det är som om det finns två olika slag av mig, en som finns där inne och försöker visa sin röst men den yttersta är för högljud & snackar dessutom bullshit..

Men nu har den innersta puttat bort den yttersta, och det ända jag har kvar är typ "visdom" utan ord utan bara själ...
Låter som en hippie? Nej, men människa är jag och kommer vara det tills min nerskrivna dag till himlen kommer.

Vi har ett liv, lev det som DITT, inte någon annans.